54
hon hemlighetsfullt till Maria, som med en vänlig nick tackade henne.
— Nej, si ja' går inte å lägger mej! — utropade Anna, då Maria ville öfvertala henne härtill. Striden blef svår, men utföll dock slutligen så, att den gamla, som på så många nätter icke sofvit, nu skulle njuta ostörd hvila.
— Jag hoppas sjelf få sofva i natt; och som Alfred är lugn, så få vi, med Guds hjelp, alla en god natt, — sade Helena till Anna, då hon, efter att hafva åt Maria lagat i ordning Gustafs säng, icke fult belåten lemnade rummet.
— Der inne ä' skrifdon, — sade Anna sakta i dörren till Maria, och pekade på Gustafs kammare.
För att göra fru Werther till viljes, måste Maria afkläda sig, och vidrörde, då hon bortlade sin klädning, något som nedföll från ett bordshörn. Det var en några lods hvit sockerbit, hvilken, jemte en liten gråpappersstrut, utfallit ur en ren, icke igenknuten näsduk.
Maria erinrade sig nu, att hon sett Anna vid sin återkomst hafva något hvitt i handen, och med mångfaldiga känslor sammanvek hon åter det lilla helgerånet, hvilket Anna i samma ögonblick kom att hemta.
Helena somnade slutligen. Alfred sof äfven, ehuru ofta häftiga ryckningar gjorde hans sömn orolig; men Maria tillbragte hela den månklara natten i vakna, nästan orediga drömmar, i hvilka den förflutna aftonen utgjorde de lifligaste bilderna.
Med de första solstrålarne steg Maria upp, och sedan hon blickat utåt den sköna nejden, hvilken låg der så ljuf i sin daggperlade morgondrägt, och länge betraktat Helena och de små slumrande barnen, gick hon sakta in i Gustafs rum.
Det var en liten vänlig kammare, med utsigt åt den härliga Östersjöviken. Möblerna voro ett bord, några stolar, ett klavér och en gammal valnötsbyrå. Öfver sän-
