60
— Nej, Gud vare lof; men äfven hennes resplan har förändrat sig, — tillade han försonande.
— Nå, så läs då, i Guds namn, Sylvén!
Prosten läste; men den, som åskådat de båda makarne, den skulle sett, huru prosten med hvarje rad blef allt mera lugnad, tills han slutligen, med en öm suck till himlen, sammanlade brefvet, medan prostinnans hjerta bestormades af häftiga, mot hvar andra stridande känslor.
— Nu felas det intet mera, än att Gustaf hemkommer. för att fullkomligt förstöra Marias rykte, — utbrast hon slutligen. — Men sådan blir följden, då en far ingår på sådana galenskaper!
— Hedda, öfverlägg saken, och du skall som mor döma på annat sätt! Tänk dig i den arma fru Werthers ställe! Tänk, om du låge sjuk, fattig, öfvergifven, med ett sjukt barn och en gammal rådvill gumma, långt bort i en aflägsen koja, skulle du icke önska, ja, fordra, att en hvar, som såge ditt beklagansvärda tillstånd, vore det ock en främling, måtte ömma för dig? Och hvad skulle du då säga, om den, som älskade din Axel så, som Maria älskar fru Werthers son, komme, såge dig och lemnade dig ensam och hjelplös, för att njuta egna nöjen och förströelser? Hvad skulle du, hvad skulle Gud tänka om ett sådant uppförande?
— Du har rätt, Axel — svarade hans hustru slutligen; — men det är tanken på Marias rykte, som gör mig så orolig; och kommer Gustaf hem, så är det förbi. Vet du icke, huru ömtåligt en flickas rykte är? Och ni karlar tänka aldrig på, att det behöfver bibehållas, men äro de första att fördöma, när någon skugga faller derpå.
— Låt äfven Gustaf komma hem; det är ändå ej förbi. Ren står Maria för Gud, för honom, för verlden.
— Men om borgmästaren reser hem till sina föräldrar, och får se Maria der, ensam med Gustaf, så …
— Skall han högakta Maria, om han är hvad du tror honom vara; och skall han fördöma henne, så går Maria
