63
hafva en man, som är så god, att han nästan ligger för sin hustrus fötter!
Majorskan hade vunnit sin önskan. Afundens törnen stungo djupt in i prostinnans hjerta; men hon var stolt, och ehuru häftig, var dock vreden underlägsen stoltheten.
— Ja, Johanna är lycklig, — svarade hon lugnt; — ty hon älskar sin man och kan fullt njuta af alla yttre fördelar, då ömheten ger dem värde. Ingen annan skulle blifvit så lycklig med Lemner, oaktadt hans goda egenskaper, och ingen skulle heller gjort honom så lycklig som Johanna.
Majorskan bet sig i läppen. — Nå, för att genomgå listan på alla våra gamla bekanta, huru mår den stackars Werther? — frågade hon med låtsadt medlidande.
— Jag hoppas, väl! Axel hade bref från honom några dagar innan hans afresa.
— Stackars Werther, det var för honom en oersättlig förlust, att magister Sylvén lemnade Upsala.
— Liksom det var för Axel att lemna Gustaf; ty en sådan vän möter honom aldrig mera.
— Åh, för samma pris är icke svårt att vinna en sådan vara, — svarade majorskan med en ton, hvilken tydligast förklarade bitterheten.
Herrarne inträdde och det i en behaglig stund; ty Gud vet huru långt de så fiendtliga fruarne annars fört hvar andra på ironiens tistelmark. Likväl voro de icke utan skäl så fiendtligt sinnade. Majorskan, hvilken nästan ursinnigt utfarit mot sin man, då hon fått höra, att Axel varit hemma, hade genom Almas tankspriddhet och hastiga färgskiftningar fått bekräftelse på sin aning; och som hon tänkte, att prostinnan icke på jorden kunde skapa sig en högre lycka, än att se Axel intagen i en adlig ätt — på Almas älskvärdhet tänkte hon icke — så hatade hon prostinnan, så mycket mera som hon aldrig kunde glömma husmamsellen. Prostinnan deremot, i sin stolta harm öfver majorskans högfärd, i sin moderliga förtjusning, huru kunde
