65
då herrarne inkommit i ett lifligt samtal i andra ändan af rummet, — kan jag säga, att hon var mycket saknad i Stockholm.
— Fröken Alma är så söt, att hon måste vara saknad öfver allt, der hon icke är.
— Ja, men det var en enskild saknad jag menade, — invände majorskan, i föresats att från ett annat håll nedslå prostinnans mod, — och jag motser, att vi icke länge få rå om henne. Men, ehuru jag sjelf gifte mig vid sjutton år, så tycker jag icke om de der barnpartierna; ty man kan ännu länge tjusa och tjusas, i stället för att sitta i barnkammaren.
— Der var du så sällan, — tänkte prostinnan, men fortfor att tiga.
— Visst medger jag, att en flicka bör vara gift innan tjugu år, — fortfor majorskan (Maria var tjugu år), — ty sedan går det allt litet trögt; men det är långt mellan sexton och tjugu, och följer den unge baronen mitt råd, så dröjer han ännu några år, innan han inför Alma i dessa, om än aldrig så lysande, dock olika förhållanden.
På prostinnans hela varelse kunde ingen märka den ringaste förändring, om ej kanske en något stigande ansigtsfärg; men inom henne stridde stolthet med modersömhet, ty i afskedsstunden hade hon sett hvad Alma var för Axel.
— Min son skall då aldrig tigga Alma af en sådan högfärdig mor, — tänkte prostinnan. — Förr skall Alma i all sin dar vara ogift, än hon skall gifva en för detta husmamsell namnet mamma! — tänkte majorskan, när de begge med vanlig artighet, dock icke utan hemlig belåtenhet, sade hvar andra farväl. Men nu, nu ljöd oupphörligt i prostinnans hjerta skärande genljud af majorskans ord: Johannas lycka, brukspatronens beröm, »den stackars Werther!» baronens frieri, Marias tjugu år och, värst af allt, Marias nuvarande förhållande. Prostinnan kände en sjudande lava inom sitt bröst. Slutligen utbröt vulkanen.
