Hoppa till innehållet

Sida:Högadals prostgård del II 1884.djvu/91

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

87

varelse darrade, som då stormen vidrör en bleknad blomsterstängel.

— Det gläder mig att kunna säga en sanning, som fullkomligt lugnar er, — svarade Charlotte, med trofast stämma. — Borgmästaren Brenner har aldrig varit och skall aldrig blifva förlofvad med min kusin. Hennes hjerta älskade, redan innan hon såg honom. Jag har i dag haft bref från henne; hon är i Högadal hos sina föräldrar och väntar dagligen dit den hon älskar för att med honom fira den länge önskade förlofningen. Var således lugn! Maria qvarhåller honom ej. Väl har hon en längre tid vistats nära Brenners föräldrar; men blott en enda gång såg han henne, och det till sammans med den hon älskar.

Den dödliga blekheten hade försvunnit från den arma flickans kinder; den lyckliga besvarade kärleken spred åter sin ljufva glans öfver de vackra anletsdragen, och hon var skön i det ögonblick hon med sammanknäppta händer utropade: — O, att jag ett ögonblick kunde tro honom glömma sina eder, glömma mig och sitt barn! Nej, han är min, om jag ock aldrig för verlden får kalla honom så! Hvad betyder det, att han icke skrifvit? Tystnad är icke glömska; icke behöfver kärleken se för att tro!

Några ögonblick satt hon tankfull och leende liksom för att djupt i hjertat intrycka sin sällhet; derefter tackade hon Charlotte varmt och hjertligt, bad henne att icke för någon omtala deras samtal, och reste sig upp för att taga afsked.

— Behöfver ni någon gång ett qvinligt sällskap, qvinligt deltagande, så kom till mig. Mitt hjerta både fattar och deltager i ert öde, — sade Charlotte och tryckte med systerlig ömhet flickans hand.

— O, ni är renast, som talar sådana ord till den fallna! — utropade hon tacksamt; — men så länge jag