96
Charlotte, dina söta kusiner äro här; skynda dig hit, min flicka.
— Stig in i förmaket, mina snälla barn, — fortfor hon sedan omfamningarne försiggått och alla helsningarne voro framförda.
— Hvad moster här bor nätt och har trefligt! — sade Maria, då hon såg de trenne små sammanhängande rummen med sina perlfärgade möbler, sina fläckfria speglar och den mellan snöhvita gardiner och grönskande myrten inblickande aftonsolen. — Ack, så fint och nätt allting är; jo jo, mamma åberopar ej förgäfves moster Lovisa såsom exempel för ordning och skick.
— Ja, Gud vare lof, nog har jag allt bra, fast jag icke har någon grannlåt, — svarade fru Wendler tillfredsstäld.
— Hvarför bockar Axel sig så artigt för Charlotte — frågade Maria, — och hvarför ser Charlotte så road ut?
Axel lyfte då upp Charlottes venstra hand, der den blanka ringen besvarade Marias fråga.
— Ack, min Gud, att jag kunnat glömma det! — utbrast Maria och omfamnade hjertligt den lyckliga Charlotte, hvars hela varelse strålade af kärlekens solsken.
— Nå, är här icke maken? — frågade moster Lovisa och fattade Marias hand.
— Nej, visst icke, moster lilla! — svarade Maria rodnande.
— Nå, så kommer han snart; men jag tänkte, att jag nu skulle få gratulera dig.
— Med hvem skulle väl Maria vara förlofvad? — frågade Axel, och såg förvånad ut.
— Åh, gör dig ej så okunnig, min gosse lilla?
— På min heder, jag vet, att någon förlofning varit i fråga.
