98
dig, du, din mors son! — svarade fru Wendler mildt förebrående, i det hon lade socker i sitt the.
— Det är en kopp för mycket, Charlotte! — sade Maria, — eller väntar du kanske någon?
En purpurstråle glänste på Charlottes kind, hvilken bytte sig i en hel aftonrodnad, i det hon blickade ut genom fönstret och såg den ljufvaste syn för en fästmö.
— Nu är han här! — utropade hon och ilade upp från bordet, och några minuter derefter inträdde hon åter i salen med sin fästman, Landers. Och nu följde presentationer och helsningar.
Landers var en man omkring trettio år, med fördelaktigt utseende och glad, behaglig lefnadston, samt framför allt en i hög grad vacker och ståtlig figur.
— Är han icke söt? — hviskade Charlotte till Maria, sedan herrarne inkommit i ett samtal, och ett hjertligt: »jo mycket!» lade sig som honungsdagg omkring Charlottes hjerta.
Följande dagen voro Landers' föräldrar och syskon bjudna till middag hos fru Wendler. De voro alla glada, vänliga menniskor; i synnerhet fattade Axel och Maria ett särdeles behag till en af Landers' kusiner, hvilken, ehuru hvarken ung eller hvad man vanligen kallar vacker, dock egde något obeskrifligt mildt och intagande, fastän ett djupt vemod låg utbredt öfver hela hennes varelse. Hennes samtal voro icke blixtrande; de egde föga för det bländande sällskapslifvet; men det låg i dem ett slags förtrolig bekantskap med litvets allvar, med dess strider och försakelser, som tilldrog henne hvarje ömt hjerta. På Maria hvilade hennes öga ofta med ett älskligt uttryck, och då Maria talade, utbredde sig ett mildt leende öfver hennes bleka anlete, hvilket icke undföll Maria.
På eftermiddagen föreslogs en liten utvandring till de fornlemningar, som omgåfvo den fordom märkvärdiga staden. Förslaget omfattades med allmän glädje, och snart