8
anlag och ett friskt, intagande utseende. Så väl hans starka, blomstrande figur som det i hög grad eldiga lynnet hade han ärft af sin mor, ehuru han tidigt börjat strida mot detta farliga mödernearf. Han var nu fylda tjuguett år, och skulle mottaga lagerkransen vid den året derpå utsatta promotionen.
Maria, trenne år yngre än Axel, var en ljuf, älsklig gestalt, hvilken, ehuru späd och finbildad, dock egde mycken både yttre och inre likhet med sin bror. Hennes utseende var icke bländande, men så mildt och harmoniskt, att man snart fann den hulda bilden, liksom genom en förtrollning, i sin själs innersta, der den med hvarje ögonblick antog en högre skönhet. Hennes röst var ljuf och melodisk, och i hennes väsende, ehuru skiftadt af känsla och lif, låg dock alltid något, som man ville kalla englamildt.
Sådan var Maria, denna faderns och nästan hela husets älskling. Axel var kanske ändå närmare modershjertat så väl derför, att han mest liknade modern, som ock för denna vanliga egenhet hos mödrar, att oftast innerligast älska sönerna.
En flicka, som varit mellan Axel och Maria, hade dött vid tolf år, och då något hos Maria icke behagade mamma, kom alltid salig Carolina fram. De begge syskonen älskade hvar andra med mer än vanlig syskonkärlek. Man kunde nästa säga, att de voro hvar andras ideal. För Axel var Maria den fulländade typen af qvinlig älskvärdhet, och Maria tänkte: »Ack, hvad Axel är god! hvad han är söt! Ingen är som Axel!»
Axels bref voro i hans frånvaro hennes högsta glädje, samt indelade lifvet liksom uti epoker; och den väntade, efterlängtade dagen, då han skulle återkomma, var det systerliga hjertats skönaste högtidsdag. Ingen jemnårig qvinlig vän täflade med Axel om Marias förtroende. I församlingen fans ingen sådan; men hon saknade det icke,
