10
jag lofvar dig heligt, att nästa gång och alla gånger hädanefter skall jag följa din lärdom och vara lugn.
Kyrkoherden log med skälmsk vänlighet, och sade: — Gör det, Hedda lilla, och du skall spara dig mången svår och orolig stund.
— Hvad du ser frisk ut, Maria; du har till och med blifvit fet, — sade Axel, som höll hennes hand mellan båda sina och med glad ömhet betraktade den älskade systern.
— Ja, Gud vare lof, jag är det också, och jag vet ej hvad ondt, som icke skulle ha flytt bort, då jag såg dig komma i backen. Jag trodde, att mitt hjerta skulle göra det, så häftigt klappade det.
— Såg du Axel komma och icke sade oss till, Maria? Det var att bara tänka på sig sjelf, — sade modern förebrående.
— Söta mamma, förlåt mig; men när jag fick se Axel, kom jag icke i håg någon annan i hela verlden än honom.
— Men hvar är Gustaf? — utbrast Axel häftigt. — Ingen minnes honom, ingen säger honom ett välkommen! — Och vid dessa ord ilade han ut ur förmaket.
Vid det öppna salsfönstret fann Axel sin vän, som det tycktes, försänkt i djupa tankar.
— Förlåt mig, Gustaf, — sade Axel med innerlig röst, och lade handen på vännens skuldra.
— Jag skulle icke finna dig så afundsvärd, om du i dessa ögonblick kunnat ihågkomma mig, — svarade Gustaf och fäste på Axel en blick af outsägligt uttryck.
Axel förstod hans tankar, men egde ej hjerta att vidröra dem, utan sade med broderlig vänlighet:
— Kom nu, följ mig, Äfven du skall här finna dig älskad och hemmastadd.
Kyrkoherden Sylvéns »välkommen» fröjdade Gustaf i djupet af sin själ. Pastorskan, hvilken, genom en i det
