143
bevista en begrafning! — sade majorskan, då hon inträdde i det anvista ganska trefliga rummet.
— Matsedeln, flicka! — fortfor hon och vände sig till den förlägna flickan, hvars blygsamhet visade, att hon ännu var nyläring inom den ädla källarjungfruklassen.
— Här finnes ingen sådan.
— Brukar då aldrig någon menniska äta här?
— Jo, Gud bevars!
— Nå, hur kunna de då välja mat?
— Det kommer ej i fråga; de äta hvad mor har.
— Nå, hvad har mor i dag då? — frågade majorskan med en uppsyn, vägande mellan smälek och löje.
— Det skall frun strax få veta.
— Frun få veta! — upprepade hennes nåd, sedan flickan igenläst dörren.
— Mitt herrskap, ni måste förlåta att middagen blir i dag hvad man vanligen kallar gästgifvarmat; men här fins ingenting annat — sade majoren, som nu inkom med de andra herrarne.
— Hvad kallar du gästgifvarmat? — frågade majorskan.
— Äggröra och skinka.
— Äggröra och skinka till middagen! Då felas endast ölost, för att kalla middagen väl arrangerad.
— Söta Thérèse, här fins ju icke något annat, och jag är säker, att det smakar oss rätt väl; ty då man är hungrig, är man icke så nogräknad.
— Smaklig måltid, mitt herrskap; ty jag kan ej deltaga i den, om du ej kan skaffa mig något annat. Biffstekar, köttbullar och vildt måtte väl åtminstone finnas.
— Icke på mindre besökta gästgifvargårdar, min söta vän.
— Ja, se det är följden att icke skicka förbud, — utbrast majorskan häftigt; — man får vänta, tills hästar komma, och till middag äta äggröra och fläsk.
