151
— I det fallet, Hedda, är min föresats orygglig. Jag är far, icke verldsman. Jag känner Maria; hennes fröjder ligga icke i rikedom och prakt, och det gör mig hjertligt ondt, att hennes mor så skall misstaga sig om sitt barn och så låta villa sig af den yttre glansen.
Prostinnan rodnade starkt, och på en gång förödmjukad, ledsen och uppretad, såg hon efter sin man, som nu tillslöt dörren.
Efter några ögonblicks eftersinnande öppnade hon sakta förmaksdörren och smög tyst som en ande till den igenlästa dörr, som åtskilde henne från det rum, der Maria afgjorde brukspatronens öde.
— Icke skulle jag vilja, att någon såge mig här, minst af alla Sylvén, — tänkte Hedda, — och jag nästan skäms för mig sjelf; men i en sådan stund som denna, hvilken afgör mitt barns öde, måste allt vika för moderskärleken. Gud låte Maria vara klok! — suckade hon och lade örat nära intill låset.
Emellertid satt Maria och veckade de långa tyllremsorna med en brådska och färdighet, som skulle hon varit en af Stockholms modister. Brukspatronen vandrade fram och åter i rummet utan att kunna börja det vigtiga ämnet. Han hostade, öfverlade den ena meningen efter den andra; men ingen syntes antaglig. — Ack, mamsell Maria, — började han slutligen och stannade framför den flitiga fickan, — nog förstår mamsell Maria hvad jag menar, fast jag icke är någon talare?
Ett oemotståndligt löje spred sig öfver Marias läppar.
— Ack, mamsell Maria förstår! — utbrast han och fattade ånyo hennes hand. — Kan jag hoppas, att denna lilla mjuka, hvita hand blir min egendom, då, ack, då blir jag den lyckligaste menniska på jorden?
— Mamsell Maria svarar ej; är jag för gammal kanske? — fortfor han suckande. — Ja, jag är icke ung, det är sant; men mitt hjerta har aldrig i sin ungdom känt så mycken kärlek, så mycken värma som nu. Nå,
