153
jordiska föremål må bortdö, detta enda öfverlefver dem och står som en ensam stjerna bland alla de mörknade, de nedgångna.
Den stora silkesnäsduken fördes nu öfver Lemners panna, och Maria, som såg eller trodde, att det var för att gömma det moln, som der uppstigit, fortfor med vänlig röst:
— Återkalla i ert minne hvad ni fordom kände och jemför det med hvad ni nu känner! Då älskade ni med hela själens förmåga att älska; då var lifvet fullt och ljust genom er kärlek; nu vill ni fylla det med en skugga, en härmning af hvad ni då kände. Ni vill hafva en fru, ett sällskap, en värdinna i ert präktiga hus. Jag är ung, är ännu i lifvets rosentid; derföre har ni föredragit mig framför så mången annan, som, med flera goda egenskaper, mer lik er i ålder och åsigter, kunnat göra er Iyckligare än jag. Anse mig icke hård, då jag säger er, att det är mera inbillning än kärlek, som afgjort ert val.
— Brukspatron Lemner, — fortfor Maria djupt, nästan högtidligt, i det hon fattade hans hand och såg honom forskande in i ögat, — tänk, om ni i detta ögonblick hade att välja mellan mig och — Johanna! För hvem skulle hjertat tala högst?
— Johanna, — utbrast Lemner, och en hastig blekhet gaf åt hans utseende ett ovanligt, nästan ömt uttryck.
— Ni minnes då Johanna? — återtog Maria med ömhet.
— Ja, mamsell Maria! Ni har rätt, skulle än alla jordiska minnen försvinna; men Johanna glömmer jag ändå aldrig. Men tala icke om henne! Gud allena vet om hon mera finnes på jorden, — fortfor brukspatronen, som litet återhemtat sig.
— Om hon funnes der, om hon älskat er, älskade er ännu, om hon för er försakat all lifvets glädje, hvad skulle vi då göra? Tala nu lika upprigtigt som jag.
