155
— Skref ej jag? Nå, Herre min Gud! har hon aldrig talat om de många bref jag skref, huru jag tiggde henne, att hon skulle vara mig trogen? Men när jag aldrig mer fick ett ord till svar, utan endast tvenne från hennes förmyndare, hvilken sade, att det icke var värdt, att jag försökte återvinna Johanna, som nu skulle gifta sig med hans son, så — hvad ville jag göra? Jag tänkte fara dit; men att se henne som hustru åt den nidingen, det kunde jag icke!
Nu begrep både Maria och Lemner Ergers bedrägeri, och han var alldeles utom sig af allt hvad han hört.
— Att hon ej varit hans hustru! — utropade han; — att hon lefver, att hon mins mig! Herre Gud, mamsell Maria, hvad jag har att tacka er för mycket! Men hvad skall prosten säga; ty han har gifvit mig löfte? — tillade han, då han litet lugnat sig.
— I detta fall kan ni vara lugn; ty jag får upprigtigt säga, att jag alltid insett, atf vi icke passade för hvarandra, samt att min far säkert funnit detsamma, ehuru mycket han värderar er.
— Nej, mamsell Maria, vi passa icke heller, det finner jag nu mycket väl: ty ingen mer än Johanna skall kunna älska mig för min egen skull. Gud låte henne bara icke vara obeveklig!
— Hvad är det värdt att jag står här? — tänkte ändtligen prostinnan, som med klappande hjerta försökt uppfånga hvarje ljud från de talande, men som, i följd af sin genom en svår nervfeber försvagade hörsel, icke uppsnappat så mycket, att hon kunnat få något sammanhang.
— Nej det är icke möjligt, — sade hon sakta för sig sjelf, då hon tyckte brukspatronen utsäga ordet »Johanna», och tänkte sig lemna sin farliga plats, då hon tydligt hörde Maria säga: »Gud vare lof, att kärleken är …» — Mera hörde ej Hedda; ty då var det åter ett sakta sus, och när hon strax derpå åter tyckte sig höra ett »Johanna», då lemnade hon i ren förargelse den obe-
