Sida:Högadals prostgård del I 1884.djvu/164

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

160

och barnsliga beräkningar. Inse detta, min hustru, och tacka Gud, hvilken så väl slutat denna sak! Vi ega vår Maria, och hennes ömma hjerta fick åt honom, som hedrat henne med sin välvilja, framföra detta glädjens bud, i stället för att såra honom.

— Vi ega vår Maria! Ja, kära Sylvén, om du fortfar som du börjat, så skola vi nog ega henne till evig tid; ty en korg hit och en korg dit, så får hon sedan behålla sina korgar i fred. Och det säger jag, att åt alla studenter och adjunkter, det vill säga, alla pojkpartier, säger jag nej; och jag skall gifva dem en korg, sådan, att de ej snart skola glömma hvarken mig eller korgen.

— Intet vidare tal i detta ämne, Hedda! — sade prosten med bestämd röst, — utan låt oss nu gå in till brukspatronen; och jag vill hoppas, att min hustru ej skall låta en sinnets öfverilning så förvilla sig, att hon skulle förlora brukspatronens vänskap och högaktning.

Med dessa ord lemnade prosten rummet och ingick till den lycklige älskaren.

— Af upprigtigt hjerta lyckönskar jag dig, min bror! — sade prosten och räckte den något förlägne brukspatronen handen.

— Ack, min hedersbror, jag är glad som ett barn; blott icke bror tycker, att jag är som en flöjel, då jag så snart ombytt tankar? — svarade Lemner och bockade sig.

— Nej, visst icke; jag anser saken vara försynens, icke menniskors verk, och tycker, att hon är för oss alla en verklig gemensam glädje.

— Ja, och en sådan flicka som Johanna är! Det är hjerta och godhet. Ack, hvad jag längtar att höra henne säga: »min Johan!» som hon så ofta sade i forna dagar! — utbrast Lemner med verklig värma. — Men hvad säger prostinnan? Det bryr mig mest af allt, — tillade han ängsligt.