176
Fjortonde kapitlet.
I den lilla förut omtalade staden ligger vid torget, midt emot stadens källare, ett gult vackert tvåvåningshus, dit vi med läsarens tillåtelse förflytta oss.
Från öfre våningens fönster syntes en mängd fruntimmershufvuden, tillhörande alla åldrar, ända ifrån husets yngsta dotter, den sextonåriga Rosa, till dennas mormor, en skrynklig, åttatioårig gumma; ty det var stor kaffebjudning hos rådman Landers, till firande af den tjugotredje september, som i almanackan heter Tekla.
Landers var en af dem, som anse namnsdagars firande såsom hörande till de husfaderliga pligterna, och en bland de största af de husfaderliga fröjderna. Han försummade derför aldrig dessa högtidligheter, och kunde aldrig trösta sig öfver sin oförlåtliga glömska att hafva gifvit sin yngsta dotter tvenne namn, af hvilka intetdera stod i almanackan.
Johannadagen hade rådman Landers sjelf varit sjuk och således icke kunnat fira sin brorsdotters högtidsdag. Mera än hans sjukdom plågade honom denna tanke. — Du skall hafva igen det med procent, mitt kära barn! — sade han till Johanna, som med dotterlig ömhet satt vid hans säng; och han höll ord.
