Sida:Högadals prostgård del I 1884.djvu/182

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

178

vid sidan af den täcka Rosa, fröjdade sig åt de hastiga färgbrytningarne på flickans kind, och dolde försigtigt under de nysvärtade mustascherna det satiriska löje, som vid åsynen af de dels smågapande, dels hviskande medsystrarne, spelade på de något bleknade läpparne; ty löjtnant Windén, ehuru, som det syntes, odeladt sysselsatt med Rosa, hade dock tanke och uppmärksamhet för hela den lilla seraljen, samt upptäckte lätt med den vanda siarblicken, att han var dess lysande stjerna.

Den unge Landers stod framför Charlotte och betraktade henne med en fästmans privilegierade blickar, medan han lekte med ringen på fästmöns vackra hand och vågade några ljufva anspelningar på den tid, då hans fullkomliga sällhet skulle stadfästas genom ett ännu blankare insegel.

Husets äldste bokhållare, hvilken länge i tysthet brunnit för husets äldsta dotter, den glada, vänliga Lina, hade nu kommit så långt som bakom hennes stol, der han bad henne tänka, i det han plockade alla bladen af en prestkrage, hvilken han tagit ur en af blomstervaserna, för att få en liten anledning till samtal med sin gudinna. I en fönsterfördjupning omtalade en kammarjunkare, huru vackert väder det var ute, och på tröskeln deklamerade en student de prydligaste loftal öfver det klara solsken, hvilket strålade mot honom från kabinettet, hvarvid en af flickorna anmärkte, att kabinettet icke låge åt solsidan.

Och Johanna, hvar uppehöll hon sig; ty för henne fans ju intet bestäldt rum? För flickorna var hon för gammal, för allvarsam, och för den anborna frukretsen saknade hon frutitel och negligé. Detta oaktadt var den goda Johanna välkommen och efterlängtad öfver allt, icke derför, att hon var dagens drottning, utan för hennes milda, i andras glädje och intressen så deltagande väsende.