Sida:Högadals prostgård del I 1884.djvu/188

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

184

— Johanna, o Johanna, svara! Kan du förlåta mig, kan du ännu älska mig, och vill du tillhöra din Johan? — hviskade Lemner darrande. — Svara mig, se på mig; — fortfor han ömt bedjande.

Johanna uppslog nu ögat och fäste det med kärlekens högsta uttryck på hennes älskade Johan, hvilken såsom sådan alltid stått qvar i hennes hjerta.

Ack, denna blick, för den hade brukspatronen säkert velat förlora Lundafors med all dess härlighet! I en ström af tårar utgöt sig Johannas sällhet. Hon kunde ej ännu rätt fatta sin lycka, och likväl hade den genomträngt hela hennes själ.

— Ack, du är ännu min samma Johanna, lika söt,, lika god som i dag för femton år sedan, då jag först omtalade för dig min kärlek! — utbrast brukspatronen, gråtande af förtjusning.

Nu uppstod en ömsesidig förklaring. De insågo begge Ergers nedrighet, men förläto honom af allt hjerta för stundens öfversvinneliga lycksalighet. Brukspatronen omtalade upprigtigt sitt frieri till Maria, och välsignade henne såsom upphofvet till sin sällhet.

— Gud! — utropade Johanna, då hon hörde porträttet krossas under brukspatronens fot. Hon hade ända dittills alldeles glömt bort det.

— Du trogna Johanna! — utbrast Lemner, som upptagit de söndertrampade spillrorna, — nu har du mer än den målade bilden, du har mig, mig i lif och död, Johannal — fortsatte han lifligt och slöt henne åter i sina armar.

Hvem kan beskrifva förvåningen hos herr Landers, som just i detta ögonblick inkom för att söka Johanna, hvilken han saknat bland de andra?

— Häkert en af hennes mörka stunder, — tänkte han och öppnade dörren. Men hvad detta var för en stund, det kunde ej den gode gubben begripa, då han såg Johanna i en okänd karls armar. Han förde handen öf-