190
Landers, repade de mod och började lyckönskningarne, hvar och en efter råd och lägenhet på hjerta, hufvud och lefnadsvana; de flesta följde det gamla formuläret: — Jag har den äran, — etc.
— Mitt unga, förlofvade herrskap! -— började moster Lovisa, hvilken nu med samlade sinnen gick emot Lemner och Johanna, — jag gratulerar er af allt mitt hjerta, och det fägnar mig så mycket mera att se Johanna lycklig, som jag i dubbelt hänseende har den äran att vara eller blifva slägt med herr fästmannen.
— Ödmjukaste tjenare, min nådiga! Får jag lof att veta namnet?
— Wendler, min bäste herr brukspatron, och således en blifvande moster till herr brukspatronens bror, den rike brukspatronen på det stora Lundafors.
— Ödmjukaste tjenare, det är jag, som är den samme.
— Den samme! Nej, förlåt mig, herr brukspatron, det är icke möjligt.
— Jo, söta tant, — hviskade Johanna sakta.
— Gud, den arma Hedda! — suckade Lovisa, men tillade i det samma: Allt förefaller mig som ett trolleri, och …
— Och icke så långa tal, kusin Wendler lilla! — afbröt henne Landers och satte gumman helt beqvämt i en länstol, der han lemnade henne att uthärda förvåningens och nyfikenhetens värsta symptomer, samt gick att för ungdomen berätta dagens ökade högtidlighet.
Nu blef det lifiigt kring Johanna, och frågor, tårar, kyssar och omfamningar vexlades i en babylonisk förbistring.
— Herre Jesus, mina vänner, jag tror, att den här qvällen tar döden på mig! — utbrast Lovisa och spratt bögt till från stolen och sina djupa begrundanden vid den
