193
var vänlig, man kunde säga öm, men gömde sin djupa känsla så för Maria, att hon endast som aning någon gång trodde sig läsa den i hans öga eller i den veknade rösten, och detta var nu mera icke nog för henne.
Axel, som, bunden af sitt löfte, icke egde rättighet att lugna Marias smärta, och som sjelf icke var fri från en egen underlig oro, kunde icke alltid bibehålla sin vanliga glädje, och det var således ej underligt, att det såg ut som om en skakande höstvind gemomgått den lilla familjen.
Axels snara afresa till Upsala hade också ännu mera förmörkat hemmets himmel. — »Den glade, gode gossen, hvad det i synnerbet i år blir tomt efter honom!» tänkte fadern. — »All min glädje är förbi, när du reser!» snyfttade modern. — »Ack, då Axel är borta», suckade Maria, »hvem skall då tala om Gustaf? Och sedan skall jag kanske aldrig mera …» och nu kom en tanke, som nästan sönderslet Marias hjerta.
Emellertid hade denna sorgliga dag närmat sig, och mellan dess ledsamma förberedelser och dess bittra verklighet låg en så obetydlig tidrymd, att Maria redan börjat räkna timmarne. Måndagen var bestämd till afresan, och lördagen hade redan inrädt.
Axel hade rest till Strålvik, för att på en gång göra sitt afskedsbesök och hemföra Gustaf till prestgården, hvarifrån de gemensamt skulle företaga resan.
På Strålvik var icke heller stämningen glad. Endast majorskan delade ej den ledsnad, som Gustafs flyttning der utbredt, ehuru hon ej kunde förneka, att gossarne gjorde en stor förlust; men hvad var för ett sådant modershjerta barnens verkliga väl mot alla inbillade förnärmelser mot hennes högfärd, som aldrig kunnat påtvinga Gustaf den vördnad, hvilken hos honom endast väcktes af sanna och upphöjda egenskaper?
Majoren såg saken ur en klarare synpunkt, och hade denna gång, trots sin hustrus vrede, gjort allt för att söka öfvertala Gustaf att medtaga gossarne till Upsala; men
