203
ömhet, sitt deltagande kunna bortsmeka molnet på den älskade broderns panna. Sakta öppnade hon dörren, och icke Axel, utan — Gustaf var der inne.
Han satt försänkt i djup tankfullhet. Pannan hvilade i den ena handen, och i den andra höll han ett uppbrutet bref. Hans ställning, ja, hela hans utseende talade om, man skulle nästan kunna säga, en fridfull smärta. I ögats mörka fransar glänste ännu klara tårar; men bröstet andades stillaa Han var så djupt försänkt i tankar, att han ej bemärkte Maria. Hon ville återvända; men deltagandet, denna ofta farliga engel i qvinnans själ, fasthöll henne nästan mot hennes eget medvetande. Brefvet föll ur Gustafs hand. Vid denna rörelse spratt Maria till och vred, utan att veta det, om låset, på hvilket handen alltid hvilade.
— Maria! — utropade Gustaf med öm öfverraskning och uppreste sig hastigt.
— Huru är det? — hviskade hon, som endast hade tanke för Gustafs tårfulla ögon. — Är din mor sjuk, Gustaf?
— Frisk är hon ej, — svarade Gustaf med en varm blick på Maria.
— O, Gud, din mor är sjuk och du icke hos henne!
— Du goda Maria, som så innerligt intresserar dig för min mor, hvilken du icke känner! — utbrast Gustaf med öm rörelse.
— Icke känner, Gustaf? Jag icke känna din mor! O, vi känna ju Gud genom hans skapelser, genom den kraft, den kärlek, som gjort dem så sköna, och jag skulle ej känna din mor! Jo, Gustaf, jag känner och älskar henne innerligt, ja, nästan som min egen! — svarade Maria med hänförelse.
Den klara fullmånen upplyste rummets mystiska dunkel och glänste skimrande i de tårar, som strålade likt ädelstenar på Marias kind.
