208
Maria var djupt rörd, klara tårar hade under läsningen nästan öfversköljt hennes anlete, och ännu nedsmög då och då en klar perla bland kindens rosor.
En djup tystnad herskade i det lilla månbelysta rummet.
— Maria, se huru jag älskar dig, — började slutligen Gustaf, — då jag så låtit dig inblicka i min själs heligaste. Icke en gång Axel har jag så fört dit in; men för dig kan nu mera icke mitt hjerta gömma någon hemlighet, sedan jag för dig förrådt den skönaste. Jag ville också, att du skulle känna min mor, åtminstone ana hennes hjerta. Jag ville också, att du skulle veta huru fattig jag är.
Vid de sista orden sänktes Gustafs öga, och det höghvälfda bröstet höjde sig af en djup suck.
— »Vi äro väl fattige, Gustaf; men vi få mycket godt, om vi frukta Gud», — hviskade Maria med en engels röst och blickade fromt in i Gustafs öga. — Sade icke hon så?
I samma ögonblick inträdde Axel.
— Ack, I ären då lyckliga? — utbrast han, och hans ansigte uppklarnade underbart. — Ja, Gud vare lof, I ären det!
Gustaf räckte Axel den trofasta handen och Maria gömde de glödande kinderna vid broderns hjerta.
— Nu vill jag glömma alla egna barnsligheter; nu vill jag blott känna glädje, — fortfor Axel. — Min innerligaste önskan är uppfyld, — tillade han, och rösten darrade af öm rörelse. — Var trogen, Maria, och blif en gång lönen för den ädle Gustafs strider och mödor! Men i tysthet skall allt ännu gå, ingen förlofning, inga eder! Troheten är skönast obunden, och äfven om alla en gång skola gilla ert giftermål, skulle ingen nu gilla er förbindelse, — tillade han leende.
Nu rullade en gammalmodig vagn inpå gården.
— Nå, se der hafva vi vårt ressällskap till Upsala! — ropade Axel, som framgått till fönstret. — Nu går
