210
Sextonde kapitlet.
Med läsarens tillåtelse förflytta vi oss från Högadals kärleks- och afskedsscener till sydligaste delen af Östergötland, sedan vi tagit ett hopp så väl öfver de mörka, stormiga höstmånaderna, som öfver det icke så obetydliga rum, hvilket åtskiljer de begge orterna, och vi befinna oss således i Tjust härad — Tjust härad, och det just i en årstid, när icke en gång det eger något tjusande! — Vi bedja om ursäkt — dock, det göra vi ej. Vi skulle snarare hafva gjort det, om vi ditbjudit våra läsare en strålande vårmorgon eller en skön juliqväll, med afsigt att skildra all den rikedom, den härlighet, hvarmed naturen omhuldat dessa trakter, hvilka så förtjuste vår Lehnberg, då han en solbelyst sabbatsmorgon passerade Eds församling, att han hänryckt utropade: — Det borde icke heta Ed, utan Eden!
Ekdala, till hvilket vi nu anlända, räknar detta Ed till sitt närmare grannskap, och ligger i en vänlig, ekprydd dal, nästan på tremne sidor omgifven af Östersjön. Den stund vi dit anlända, helsa väl änuu vågorna den välkända stranden; men liksom vredgade att icke der möta grönska och blommor, slå de vilda och skummande. Det är stormens sista strid mot den isiga Bore.
