Hoppa till innehållet

Sida:Högadals prostgård del I 1884.djvu/227

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

223

års aflägsnande från hufvudstaden, införde han den älskvärda Helena i sitt eget ståtliga hem, hvilket hon åt honom invigde till det husliga, under studenttiden drömda, men sedan dess förgätna paradis. Deras sällhet ökades med hvad vi kalla önskebarn; och som allt för dem antog namn af lycka, var gossen, den liflige Gerhard, trenne år äldre än den lilla, englalika Helena.

När man vill gifva ett exempel på huslig sällhet, anfördes alltid i hela orten lagman v. Blixts; — men ingen förtjenade den heller bättre än de, — tillades ofta, och i begge fallen med allt skäl.

Gamla Anna var då en blomstrande, sjuttonårig tärna, hvars far var trädgårdsmästare på Ekdala. Föräldrarne dogo båda inom kort tid, och den vackra Anna blef antagen till barnpiga åt lilla Helena, hvars uppfödande utgjorde den goda moderns högsta njutning.

Anna, som med ett slags dyrkan fäste sig vid sin lilla vackra fröken, blef snart de ömma föräldrarnes synnerliga gunstling, och lagmannen var nästan stolt öfver den oskuldsfulla, för sin skönhet vidtfrejdade Anna, åt hvilken han, efter sex års förlopp, gjorde ett bröllop, lika ryktbart för sitt öfverflöd, som den strålande kyrkbruden för sin skönhet och sin granna drägt.

Det kostade Anna många varma tårar att skiljas vid sin lilla, kära fröken, hvilken också, å sin sida, icke rätt kunde tåla den långe, stygge Anderson, som tog ifrån henne den snälla Anna.

Om det senare epitetet var sant, så var det icke fallet med det förra; ty Anderson, hvilken var jägare på en stor herregård i grannskapet, var hvad man kallar en beskedlig karl. Men beskedlighet är ju icke nog för en karl, och var det ej heller för Anderson, hvilket framtiden klart utvisade, ehuru Anna alltid påstod, att »Anderson, Gud fröjde hans själ, var en karl, som icke hade sin make, utom nådi' lagman, fast han icke var å samma sort.»