229
sig hans skulder, och det var nu mera endast det aldrig kallnade modershjertat och den ömma systern, som arbetade och sparade för att ibland kunna skicka honom litet penningar.
En stormig vårqväll, då lagmannen länge med begärlighet väntat posten, denna lilla förströelse i hemmets och vädrets otrefnad, anlände han med underrättelsen om konungens afsättande; men den medförde äfven en annan: Gerhard var bysatt i Stockholm.
Det var för mycket för det sant konungsligt sinnade, det varmt faderliga hjertat. Han sjuknade, och inom trenne dagar hvilade han i frid undan sorgens och olyckans stormar. Icke så de arma, som öfverlefde honom; till och med Gerhard blef häftigt gripen af hans död. Han skref de mest förtviflade bref, anklagade sig som faderns mördare, lofvade sann, ehuru sen ånger, och det var icke underligt, att moderns och systerns innerligaste önskan blef att skaffa honom medel till frihet och bättring.
I grannskapet bodde en hofsekreterare Brenner, hvilken i alla afseenden hade att tacka lagmannen för sin uppkomst. Han egde inteckningen i Ekdala och hade erbjudit sig som utredningsman i sterbhuset. Till honom flydde de med sitt bekymmer. Han hade länge spekulerat på egendomen, och nu såg han ett gynnande tillfälle att vinna sitt mål.
Ack, att lemna det kära, vackra Ekdala, huru svårt syntes det ej för modern och Helena; men Brenner förstod att så listigt och öfvertygande visa dem nödvändigheten och fördelen häraf, att det vackra stället snart för halfva värdet var i hans händer.
Gerhard var fri och återvände öm och tacksam i de älskandes armar. Modern kallade honom sin förlorade och återfunne son, och Helena tyckte sig aldrig älskat honom så mycket.
De bodde i W—. Deras tillgångar voro icke stora, men tillräckliga för ett bekymmerfritt, dock sparsamt lif;
