Hoppa till innehållet

Sida:Högadals prostgård del I 1884.djvu/235

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

231

solsken och då satte båda händerna för ögonen. Ack, sådant solsken är härligt, Anna, och mången med dig fick sedan der betäcka sina ögon, för att ej förskräckas af mörker.

Förstlingen af Annas små egodelar bars alltid till prestgården. — det är bara lite ränta, — sade hon, då det första äggtjoget, den första ringblomman och Brunkinnas kalfost alltid med en egen nigning och ett: — Håll till go'a, fröken Lena lilla! — lemnades den vänliga fru Werther.

Snart gungade den lyckliga Helena en liten engel i sin famn, hvilken, för att glädja mormor, erhöll namnet Gerhardina. Flickan var vacker och frisk och blef, till Helenas innerliga glädje, allt mer och mer lik sin far, ehuru han påstod, att ögonen och leendet vore mammas.

En son felades nu endast i Werthers sällhet. De talade ofta derom; men sex år hade förflutit, och deras önskan var ännu ouppfyld. Nu log hoppet på närmare håll, och Helena blef Werther så kär, så helig, att han nästan dyrkade henne.

Bland de besvärligheter, som tillhörde det goda, vackra pastoratet, voro sjukbesöken på öarne och i skärgården.

Dagarne före jul, och denna jul, som lofvade så mycken fröjd, måste Werther i sådant ändamål företaga en lång sjöresa.

En tår darrade i Helenas öga, då hon vid stranden med mer än vanlig häftighet tryckte Werther till sitt hjerta. Han reste, men återkom aldrig. Icke en gång hans kropp kunde någonsin återfinnas, och julaftonen slöt den arma Helena en faderlös son till det nästan bristande hjertat.

Striden mellan lif och död var våldsam och varade länge; men slutligen vandrade Helena, eller skuggan af den forna Helena, i de öde rummen.

Lagmanskan och Anna voro nu hennes enda tröst och stöd. Den senare kunde aldrig begripa, att kyrko-