234
Året var slutadt, och Gustaf skulle nu till Upsala. Allt var i ordning till resan, de hopsparade penningarne noga räknade, och några dagar derefter skulle han hinna det länge önskade målet; men de mångåriga så väl kropps- som själsansträngningarne hade försvagat hans helsa. Han hade länge känt en svår tryckning i bröstet, en tilltagande mattighet, men utan att nämna derom för någon; och när modern meddelat honom sin oro öfver hans blekhet, hans nedslagna lynne, förebar han alltid den föregående nattens vaka som det verkande skälet. Nu tilltog det onda och blef honom i en hast öfvermägtigt, och han sjuknade i en svår nervfeber.
Ack, hvad fru Helena nu var stor, der hon vakade och bad hos den älskade sonen! Ingen klagan uppsteg i hennes hjerta. — Ske din vilja, min Gud! — bad hon stilla och undergifvet, då döden tycktes ha gjutit sin kalla ande öfver de kära dragen. I stilla tacksamhet bad hon samma bön ännu, då de åter lifvades af lifvets varma andedrägt.
Gustaf tillfrisknade, och den, som under dessa dagar kunnat inblicka i Gustafs sjukrum, den skulle då först trott sig förstå det nästan himmelska, som kan uppenbara sig i en moders — i ett barns kärlek.
Från denna tid egde Gustaf den dyrbara tafla, som förestälde modern i bönens stund, till hvilken hon så ofta flydde i lifvets strider och mörker. Hon hade trott Gustaf insomnad; men han hade vakat och bedit med henne — för henne — och sedan på duken återgifvit detta andaktens heliga uttryck, som talade om den gode andens närvaro i hennes själ.
Emellertid måste Gustaf tillbringa julen hemma; ty det var först i december, som han kunde kallas frisk. I januari skulle den länge uppskjutna resan företagas; men sjukdomen hade ansenligt minskat den lilia besparda summan, och med hvad skulle den åter fyllas? Helena genomgick i tankarne alla sina gamla bekanta; men till ingen
