237
skrifvit hennes lilla husgeråd, hvilket han dock icke skulle hafva förr än efter hennes död. — Ja tänkte väl på annat sätt återge mitt långa lån, — sade den goda gumman; men nu gjorde det mest nytta, och syster har ju godt å' dä bror får.
Och nu låg den ömma systern under tacksamhetstårar vid Annas hals. Mormor reste sig upp i sängen för att äfven få sluta Anna i sin famn, och den ädla gumman sjönk från bröst till bröst under välsignelser och tårar.
Gustaf hade rest till Upsala. Vintern var förbi, och hans bref hade varit den lilla familjens enda glädje.
En härlig, solklar aprildag hade Helena fört Gerhardina utom staden, för att låta den stackars flickan andas den friska vårluften.
— Min stackars flicka, — suckade ofta den goda Helena. — Hvad din ungdom är glädjetom! — Men hon såg upp och visste hvem som belönar de goda barnen.
Gerhardina var nu tjugufyra år, och ännu var kärleken främmande för hennes hjerta. Hon kallades allmänt »den vackra nunnan»; ty man såg henne sällan annat än i kyrkan. Likväl hade det instängda lefnadssättet, det trägna arbetet icke blekt den ungdomsfriska Gerhardina, hvars hela varelse talade om helsa och glädje. Nu vandrade hon vid moderns sida och böjde sig med barnets lätthet ned att plocka vårens blåa älsklingar, som gömde sig i den späda grönskan. Några jägare kommo helt oförmodadt från en skogsbacke och passerade nära förbi fru Werther och hennes dotter.
— Ack, hvad den långe var vacker, mamma! — sade Gerhardina barnsligt, och slagen af sympatiens trollmagt, hade han till sina kamrater gjort samma utrop om Gerhardina. Tvenne månader derefter förtrodde de hvar andra detta det första ögonblickets afgörande omdöme, då de, såsom ett förlofvadt par, vandrade i samma, men nu i sommarskrud smyckade skogsbacke.
