Hoppa till innehållet

Sida:Högadals prostgård del I 1884.djvu/244

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

240

dem? — sade hon och drog sig sakta undan deras smekningar. Endast då det stormade, tycktes hennes själ mägtig en högre spänning. Då tystnade hon, då väntade hon; men sedan stormen lagt sig, var hon liksom i en dödlik dvala. — Jag mins när hjertat brast, — sade hon då ofta och tryckte handen hårdt mot hjertat, och af den blomstrande Gerhardina återstod snart blott en sorglig skugga, en själlös varelse.

Mången gång i lifvet hade Helena trott sig hunnit till botten af den qvalfylda bägaren; men hon fann, att nu först hade hon gjort det. Lagmanskan, så väl af ålder och natur svagare än Helena, kunde aldrig hemta sig efter detta sista slag. — Hvad förslår det ibland så många? — tänkte väl Helena mången gång, när hon hemkom med det genom vakor och mödor förvärfvade brödet; men hon höjde blicken förtröstansfullt till det rika fadershjertat, och bröt det med ett tacksamt leende. Men huru hon arbetade, trodde och bad, var snart det bästa af Gerhardinas husgeråd försåldt, och till sista qvartalet af hyran visste hon ej ändå någon utväg. Gamla Anna, denna trogna, outtröttliga vän, hvilken var den enda, som fullt kände Helenas fattigdom, och redan på förhand tänkt på hyran, hade, genom försäljande af årets tvillinglam och den potatis, för hvilken hon i många dagar hos sin nämndeman krökt sin gamla rygg, jemte pantsättandet af sin vigselring, hunnit till den erforderliga summan. Ack, det var ej första gången hon afhjelpt de tryckande behofven, ej första gången hon varit himlens sändebud!

— Aldrig i verlden ska' fröken Lena längre bo i den här stadshåla, der allt går åt till hyra och ved, — sade Anna.

— Jag har ingen annan utväg, kära Anna, — svarade Helena.

— Jo, nog vet ja', — återtog gumman; — men ja' ville, att fröken Lena sjelf skulle säga a, så att jag finge säga b.