249
— Ja, ser du, jag har allt tänkt på det här se'n flickan kom till verlden, och lagt hvart år litet i Lottas koffert.
Prostinnan var åter från allt hopp att snart få sitt ämne i gång; men hon hade icke fält modet, utan gjorde det ena försöket efter det andra. Slutligen frågade hon huru många gäster, som voro bjudna bröllopsdagen.
— Fyratio personer den första och sextio den andra dagen.
— Nå, men hvar får du så mycket folk, och hvem kan det allt vara?
— Åh, när man bor i stan', min vän, så är det icke ondt om menniskor.
— Ja, men jag tänkte, att bara slägten skulle bjudas första dagen?
— Ja, kära du, det är icke stort flera heller; och här har du notan, du kan sjelf se.
— Hvad du är ordentlig, Lovisa! — svarade Hedda och fattade med begärlighet det framräckta papperet.
— Här äro ju många flera än slägtingar, kära Lovisa?
— Ja, prestens; men vid bröllop så äro de så godt som slägt.
— Än borgmästaren då?
— Den räknar jag då redan som slägting, — sade Lovisa och lade handen på Heddas axel.
— Åh, kära Lovisa, så du skämtar?
— Det är både mitt och hans allvar, och jag spår, att det icke tål länge innan du får kännas vid allt det här bråket.
Nu var prostinnan kommen på det efterlängtade kapitlet.
— Du står dig alldeles förderfvad, Lovisa, — sade hon med systerlig ömhet, och förde henne till ett långt soffbräde, der hon bland bullar och korgar, skaffade fru Wendler rum, och der hon sjelf nedsatte sig vid hennes sida
