256
»Min hedersbror!
Efter en tråkig resa, under hvilken jag stundom hoppade på de skakande kärrorna och stundom fördes sakta framåt i en så kallad skrinda, hvars medar ofta klagade de ömkligaste toner bland sand och småsten, anlände jag hem trenne dagar före jul och möttes af så många kyssar och omfamningar, att jag genast per posto delar en af hvardera sorten med mig åt dig. Ack, om du nu rätt kraftigt kunde känna de varma läpparne, de mjuka armarne, hvad det skulle smaka dig rasande skönt, der du sitter på din kammare! Väl säga skalderna, att känslan kan slå en brygga öfver sjelfva verldshafvet, på hvilken de älskandes själar helt beqvämt kunna mötas; men några känbara smekningar vankas väl icke på dessa andemöten, och hur det är, så hålla vi ändå helst dem till godo. De äro likväl jordens ambrosia och nektar.
Men att jag kan skämta, det begriper jag ej; ty julens auspicier äro ej särdeles glada. Pappa är ifrigt sysselsatt med sina många predikningar (jag predikar, såsom ämnadt var, ottesången juldagen, dock ej med den glädje jag lofvat mig — skälet längre fram); mamma gör korf, tårtor och så mycket bullar, att de visst öfvergå hennes arithmetik; och Maria stärker ock stryker, tråcklar på stolöfverdrag, sätter upp gardiner och smyger sig emellanåt in att sy litet på de icke fullt färdiga julklapparne. Men under allt detta är det som det lilla hufvudet ville nedsjunka på skuldran, och som ögat ibland fuktades af en underlig vätska. Med ett ord, de äro ej rätt trefliga, pappa med sina propositioner, mamma med sin mjöliga rock, och Maria med — hvad skall jag säga — med sin saknad. — Gud vare lof, du är hemma, Axel lille! — säger hon så ofta; men Axel är nu icke mera för henne, såsom fordom, allt. Jag borde bli afundsjuk på dig, som röfvat ifrån mig det bästa rummet i Marias hjerta. Dessutom har icke hemmet sitt vanligt fina och städade utseende.
