261
Rosas förtjenst; ty hon inspirerade mig. Men litet om de andra? säger du. Nå väl, till bruden! Hon var söt, himmelsk, förtjusande, enligt hvad Landers sade. Men det kan jag försäkra dig, att hon, i sin ljusa sidenklädning, med den blänkande kronan i de mörka lockarne, det blomstrande, glada anletet omstråladt af skimrande ljus, af de undersköna brudtärnorna, vid hvilkas sida de trogna riddarne intogo sina vakthafvande platser, framstälde en grupp, värdig din pensel.
Man påstår, att stelhet och tvång äro ett bröllops oskiljaktiga attribut; men från detta voro de åtminstone landsförvista. Glädje och frihet herskade öfver allt; men sjelfva glädjen var högtidlig, man visste, att det var bröllop.
Nu några ord om Lemners och Johannas förening, hvilken Maria ålagt mig att utan skämt afhandla, och som derför afhandlas i korthet. Johanna var en ståtlig, ja, jag kan säga vacker brud, ehuru den första ungdomens rosenskimmer bortbleknat för tiden och sorgerna. Hennes höga, smärta figur i den hvita atlasklädningen, hade något, som jag ville kalla furstligt. Lockarne föllo likt ett dunkelt svall kring de bleka kinderna, kring den icke runda, men snöhvita halsen. Det låg en stilla högtidlighet utbredd öfver hela hennes varelse. Och Lemner, du skulle sett honom och icke trott, att det vore han, så väl förde han sig; den förtrollning Johanna utöfvar, icke blott öfver hans känsla, men öfver hela hans väsende, är något, som mer än allt annat talar om kärlekens allmagt. Och sedan jag nu sett honom till sammans med sin förgudade Johanna, så beklagar jag henne ej, hvilket jag gjorde förut, utan fröjdar mig med Maria åt det trefliga grannskapet. Tärnor och marskalkar voro de samma, och allt tillgick på samma sätt. I dag är stort kalas hos prosten för de nygifta. Johanna, som är en engel, har gjort allt för att få taga Rosa med sig till Lundafors. Rosa önskar det; men jag tror ej det lyckas. Nå, en
