278
Johanna, vet du allt, som kan sägas; det öfriga förstår du ändå!
— Ja, Gud vare lof, Maria, — svarade Johanna, — nu är allt som jag önskat. Du är fri från den låge, listige Brenner, och ditt hjerta ligger öppet och rent för dina goda föräldrar. Var nu lugn och hoppas! Alt går väl, och du behöfver ändå icke, som jag, vänta i femton år, — tillade hon leende.
Nu afbrötos vännerna af trädgårdsmästaren, som ville tala med Johanna.
— Nå, men huru är det med Axel och Rosa? — började åter Johanna, då hon inkommit och satt fram för Maria ett glas de skönaste orangeriblommor. — Jag tyckte, att Axels förtjusning genom den korta skilsmessan liksom litet svalnat.
— Axel hade återsett Alma, och sedan var Rosa ingenting för honom.
— Då har du en flygtig bror, Maria, hvilken så snart kan byta om föremål.
— Ja, så mycket jag än älskar Axel, kan jag ej neka, att det finnes ett slags flygtighet i hans lynne; men det oaktadt, Johanna, är jag säker, att djup, trogen kärlek redan knoppats i hans bröst, och att de barnsliga känslor, som Alma ingifvit honom, allt mera vakna till högre, varmare lif; och då — stackars min Axel!
— Nå, min Gud, en täcksläde! — utbrast Johanna och reste sig upp.
— Det är Strålviks hästar, — sade Maria, som sprungit till fönstret. Jobanna och Maria gingo genast ut i tamburen för att mottaga majorskan; Alma, förtjust öfver att få se Maria, hviskade sakta bakom sin mammas rygg: — När reste Axel?
Hennes nåd, inkommen i salongen, började utbreda sig öfver det charmanta kalaset på Lundafors, och förklarade sitt besök vara! gjordt för att derför aflägga sin tacksägelse. — Men det är också för att taga afsked, —
