282
Tjuguförsta kapitlet.
Flyttfoglarne hade redan återvändt till Strålviks blomstrande nejder; men hennes nåd värmde sig ännu i det Stockholmska solskenet, ehuru majoren länge längtat efter frihet och landtluft och efter ett slut på de orimliga utgifter, hvilka, oss emellan sagdt, vida öfverstego hans tillgångar. Men många och giltiga voro de skäl, som fäste majorskan vid hufvudstaden. Än skulle en ny pjes gifvas, än vinkade det leende perspektivet af en supé, eller skulle onkel R— och tant S— ännu icke på länge lemna staden; och hvem, i Guds namn, kunde resa från Stockholm, då hertigen af Leuchtenberg var der? Och nu inträffade magisterpromotionen så snart, och dit ärnade sig mycket förnämt folk, m. m.
Majoren suckade och förestälde henne så grannlaga han kunde, att kassan icke tilläte resor och så många öfverflödiga utgifter; men då — då frågade hon, om han glömt hennes fyra tunnor guld, samt att, då hon lemnade dem i hans händer, bon åtminstone icke trott sig behöfva tigga bestridandet af sina nöjen, och att, när hon aldrig talade om hans fattigdom, så borde väl icke han tala om hennes penningar, liksom det varit hans kassa. Majoren teg och lemnade rummet, då hans hustru behöfde hemta andan.
