291
— Men tänk dig, Thérèse lilla, huru treflig en ångbåtsfärd kan vara, när så många af le beau monde deltaga i den; och upprigtigt sagdt, är det för sällskapet och icke för promotionen, som jag reser till Upsala, ty ceremonien är så löjlig och så dum, men ändå för tråkig att skratta åt. Att se de der bleka, lagerkransade bokmalarne, som …
— Nog är det en vacker och högtidlig ceremoni, — inföll majorskan häftigt, — ehuru vi icke så mycket kunna njuta deraf som de, hvilka, likt prosten Sylvéns, bland dagens hjeltar se en älskad son; ty du skall veta, att en af de utmärktaste och säkert den vackraste är magister Sylvén.
Modersfröjden besegrade den nyss vaknade stoltheten i prostinnans själ, och prosten erkände upprigtigt sin fadersglädje, i ord, som gjorde, att grefvinnan bevärdigade »prestfolket» med en blick.
Hon nästan studsade, när hennes öga föll på Maria, som i detta ögonblick var outsägligt vacker.
Emellertid såg prostinnan signalerande på sin man, och de uppstego för att taga afsked.
— Jag hoppas, att vi råkas under dessa dagar, — sade majorskan artigt, då hon räckte prostinnan handen.
Majoren, som hemkom några minuter sedan Sylvéns voro gångna, blef verkligt ledsen, att han icke råkat dem, och gick genast för att söka dem; men de vore icke hemma. Följande dagen förnyade han så tidigt sitt besök, att det lyckades, då han sjelf framförde bjudning till middagen samma dag; men prostinnan, som förstod, att det kom från majoren, och att han kämpat en hård kamp för att få visa dem denna artighet, var glad att kunna säga, att de lofvat bort sig så väl för denna som följande dag.
— Den majoren, han är då alltid sig lik, alltid lika vänlig och artig! — sade prostinnan, sedan majoren med oförstäld hjertlighet och ledsnad lemnat dem; — men
