299
tvekade; ty Axel hade vändt sig till honom, med löfte om drickspenningar, och lofvat honom att tala vid landshöfdingen.
Grefvinnan hade nu upptäckt majorskan i Axels armar. Ett ögonblick … men hastigt vände hon hufvudet åt en annan sida, och med ett befallande: »Kör!» sattes vagnen i hastig rörelse. Emellertid hade den outtröttlige Axel lyckats anskaffa en vagn, hvilken en lam prestman genast med glädje lemnat. Majorskan, prostinnan och Alma hade uppstigit i vagnen, Axel stälde sig bakpå, och prosten, Maria och Gustaf skulle till fots upphinna det lilla hemmet. Vagnen stannade vid det hus majoren anviste, och der deras rum voro tingade. Rummen voro redan upptagna. Hvad var att göra? Att anskaffa andra, syntes ej tänkbart. Axel erbjöd det enda han visste, det af honom för mor och syster tillredda, hvilket med tacksamhet antogs af majoren.
Med tillhjelp af prostinnan och Alma kom majorskan snart varm och torr i den bäddade sängen, der hon fullkomligt återkom till sansning och tanke. Axel anskaffade en varm dryck, hvilken Maria inbar. Alma jublade af glädje; och majoren, som nu, med tillhjelp af prosten, ändtligen förmått Axel att ombyta kläder, öfverhopade honom med tacksägelser.
— Hon behöfde oss förr än hon trodde, — sade prostinnan, hvilken nu, gedan majoren och vännerna utgått att försöka anskaffa rum, satt i den yttre kammaren samtalande med sin man.
— Ack, hvad det var väl, att Axel var så nära, att han kunde blifva hennes lifs räddare! — sade prosten. — Det är en god och rask gosse, Hedda! — tillade han och såg innerligt på sin hustru.
— Ack, ja, Axel! — svarade modern och tåren glänste klar i ögat, — jag har aldrig sett en sådan yngling.
— Ja, Gud bevare honom! — sade prosten med öm rörelse.
