306
Gustaf svarade ej; men hans tystnad var ändå icke stum, ty gifves det ett språk, så rikt, så talande som den manliga tåren?
— Låt äfven Axels mor få tacka dig, Gustaf! — utbrast Hedda hjertligt och slöt Gustaf i sin famn.
Och Maria, o, hvad tänkte, hvad kände väl hon i denna stund, då hon såg den älskade hvila vid hennes föräldrars hjerta, hvilkas kärlek han skulle dela med henne och Axel? Hvad kände hon, då Gustafs öga, glänsande i tårar, från modersfamnen mötte hennes blick?
Sedan fruntimren utstyrt sig på bästa sätt, gingo de i sällskap med prosten och Gustaf att afhemta majorens, hvilka med dem, i ett af vännerna bestäldt rum, skulle åskåda tåget till kyrkan.
Sedan processionen passerat, der Axel bland de första nästan tilldrog sig allas blickar, ilade de, anförda af Gustaf, en genväg, och innehade långt före det sakta framskridande tåget sina platser i det gamla, höghvälfda templet.
Ofta, när vi se något rätt skönt och fulländadt, det må vara menniskor eller menniskoverk, så är det liksom vi i strålarne af ett högre ljus, i ett ögonblick, i en enda tanke, uppfatta hela dess sammansmältande harmoni, och vi kunna sedan aldrig åter känna den tjusning, dess första åsyn skänkte oss.
Då orgeltonerna genombröto det högburna hvalfvet, denna så många fromma böners Jakobs-stege, när Maria såg den älskade brodern, med blicken så ödmjuk, så kärleksfull, o, då var det ljuft att hoppas, att veta, att vi en gång kunna tacka renare och varmare än här!
Kransarne påsattes. Alma darrade, liksom vinden hade skakat den späda stängeln; och gick väl icke i denna stund en bäfvande vind genom de späda hjertbladen, hvilken sakta öppnade dem mot lifvets sol?
Alma var i denna stand icke barn, ehuru ännu barndomens himladagg låg skyddande öfver de öppnade bladen
