Sida:Högadals prostgård del I 1884.djvu/312

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

308

Byråerna voro lästa, i kommoden fann hon blott gamla bekantskaper, men i bordslådan låg en stor nyckel, undanstucken under papper och noter.

— Hvart för den här? — sade hon för sig sjelf; ty Maria var i det inre rummet, sysselsatt med baldrägten.

— Kanske till garderobsdörren! — och i det samma gaf den i låset insatta nyckeln bekräftelse åt hennes gissning.

— Nå, du lefvande Gud! — utropade prostinnan, då hon såg det höglagda allahanda, hvilket likt ett alpfjäll, reste sig från det lilla kontorsgolfvet ända upp mot taket.

Maria utkom vid moderns utrop. De ömma tårar, som Axels beröm framlockat i moderns ögon, hade knappast hunnit torka, då nu hennes ordningssinne satte hennes häftighet i uppror mot den »slampige, oförbätterlige pojken», som hon nu kallade älsklingen, och det just på hans högtidsdag.

Marias böner kunde ej hejda moderns ifver. Den stora högen skulle undersökas.

— Är detta byxor att kasta på det sättet? — utbrast hon och mönstrade det randiga sommarplagget. — Nå, se der har jag min fina handduk med nr 24, efter hvilken jag hållit ett sådant väsen! Men huru har han fått den bland sina trasor? Jo, se der är vackert, ett dussin cigarrstumpar i min smörbytta! Ja, det här kan gerna ligga, — fortfor hon föraktligt, då hon uppfångat tjocka luntor af latinska krior.

— Nå, min Gud, hvad ser jag här? Jo, mitt sista bref midt i trashögen! Min junker, det är det sista bref vet du får från mamma; lita du på det. — Då de sista orden uttalades, öppnades dörren och — Axel instörtade i rummet.

Han tog ett steg till baka, då han såg den oväntade synen, såg sin helgedom uppbruten och dess olika innehåll i ett vredens virrvarr utbredt på golfvet, såg, det