Sida:Högadals prostgård del I 1884.djvu/315

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

311

En mörk gestalt, med korslagda armar och gömmande sig bakom de åskådande herrarne, tycktes ensam icke dela den allmänna förtjusningen, ehuru hans öga var oafvändt hvilande på det leende paret; men det bodde något så vildt, så flammande i detta mörka öga, det talade om känslor, man skulle kunna säga demoniska, men ingen tycktes bemärka honom.

Gustaf hade önskat första dansen med Alma, men dröjde dock för att icke förekomma någon annan. Slutligen, då ingen annan syntes till, framgick han till Alma, hvilken satt bredvid modern, och framförde artigt sin önskan.

Alma blef glad; men mamma rynkade näsan. — Han har varit informator för mina gossar, och tror, liksom alla informatorer, att de, för att visa savoir vivre, måste på hvad ställe som helst bjuda upp fröken, — sade hon till en af de stockholmska notabiliteterna, hvilken hon lyckats uppfånga.

— Men Alma förlorar, min sann, ej derpå; ty se hvad han är vacker och valsar väl; och hans figur är alldeles charmant, hög och rak som en grefves.

Nu uppstod åter ett bifallande sorl kring salen, när de båda paren tätt efterföljde hvar andra, och en allmän fråga, hvilketdera som vore det vackraste, och kan hända valet icke var så lätt.

Andra dansen var redan på förhand bestämd; vännerna bytte endast om damer, och som de voro vis-à-vis, så bildade de fyra åter en skön grupp; och den, som nu med menniskokännareöga beskådat dem, skulle hafva sagt, att de nu först voro sköna, strålande i den underbara förklaring, som de hviskade orden, den varma handen och det vältaliga ögats uttryck spridde öfver deras väsen.

Maria hade, under det ett annat par dansade fjerde turen af fransäsen, försjunkit i en djup tankfullhet, rörande Gustafs till henne gifna svar på hennes frågor om Gustafs