Sida:Högadals prostgård del I 1884.djvu/36

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

32

I samma ögonblick inträdde Axel för att bedja Maria komma ner till sin mor.

— Var icke så ledsen, — sade Axel vänligt till Alma då han varseblef, huru klara tårar ännu darrade i ögat. — Det tillhör ej de fjorton åren. Barndomen är lifvets glädjestund; då skall man vara glad.

Detta vidrörande af Almas smärta framlockade åter hennes tårar, och de begge syskonen hade all möda att hämma dem. De runno ännu sedan Axel fått henne att storskratta.

Sedan nu ögonen voro väl tvättade och Axel och spegeln rådfrågade, om det syntes att hon gråtit, nedgingo de alla tre i salen, der en vredgad blick af fru Sylvén bestraffade det lilla dröjsmålet.

— Gif intet bestämdt svar i dag, det säger jag dig, — sade fru Sylvén till Gustaf, i det hon gick förbi honom.

Gustaf tackade henne innerligt i sitt hjerta för denna välmening, men försänktes snart åter i den drömmande sinnesstämning, från hvilken hon för ögonblicket väckt honom.

— Det är ändå synd med majoren, — sade Sylvén sedan de främmande hade rest; — ty han smekes något för mycket af den äktenskapliga toffeln.

— Det är uselt af en karl att på det sättet låta smeka sig, och jag kan icke beklaga den man, som ej är herre i sitt hus, — utbrast Axel med häftighet. — Nej, tacka vet jag de gamla goda tiderna, då mannen var det samma i sitt hus som en kung i sitt rike; ty mannen är dock qvinnans hufvud och icke hennes fotapall.

— Gud bevare dig att någonsin bli gift, eller Gud bevare någon att bli gift med dig! — utbrast fru Sylvén med en röst, vägande mellan vrede och smärta. — Jag medgifver, att mannen skall vara herre i sitt hus, ehuru jag just icke tycker, att hustrun behöfver kalla honom