34
känsla, ett lif, der viljan är så förenad, att ett »vill» aldrig finnes på läpparne eller i hjertat. Han stöder, hon stödes, utan att de sjelfva veta det. De utgöra till sammans ett enda väsende, der han är kraften, hon solljuset.
— Din poetiska själ kläder då allt i diktens purpurskimmer, min käre Gustaf! Äktenskap taga sig i allmänhet illa ut i poesi, — genmälte Axel med allvar. — Jag, som ser lifvet i sin prosaiska verklighet, med en doft af poesi, jag tror, att äktenskapet, äfven det lyckligaste har både törnen och blommor; men som vanligt komma vi i hufvudsaken öfver ens, ty äfven jag tror, att de flesta olyckliga äktenskap härflyta deraf, att qvinnan så ofta försörjer sin man, och icke, såsom det alltid borde vara, mannen sin hustru. Det tillhör qvinnan att bero och icke att låta andra göra det; ty då byta englarne sig småningom till svarta enmenider, hvilka obarmhertigt svänga sin ormpiska.
— Men, söta Axel, säg mig, hvilken är den eumenid, som kommit ditt goda hjerta att bedöma vårt stackars kön så hårdt och skoningslöst? — sade Maria med öm förebråelse. — Ack, om jag nu kunde framstå som din försvararinna; men …
— Men det kan du icke, Maria! — afbröt henne Axel lifligt. — Du kan blott representera ditt eget milda hjerta, icke flera; ty ett sådant är kanske ej så lätt att finna.
— Kan broderskärleken vara så blind? — tänkte Maria och upplyfte den ljufva blicken frågande mot Axel; men den mötte Gustafs och sänkte sig åter hastigt, hvarvid kindens rosor öfvergingo i en hög purpurfärg.
Efter många utvexlade stridiga och öfverensstämmande tankar i ämnet, ledde kyrkoherden slutligen samtalte på Gustafs ifrågavarande anställning på Strålvik. Så väl kyrkoherden som hans fru försökte på allt sätt öfvertala Gustaf att icke antaga denna plats, utan tillbringa sommaren i prestgården. Maria sade intet; men bröstet höjde
