Den här sidan har korrekturlästs
38
ropade han och förde honom med öm hänförelse till sina läppar.
Sådan hade ännu aldrig Axel sett Gustaf. — Skulle det vara möjligt … — tänkte han. — Dock nej, så är det icke, så kan det icke vara; då lemnade han henne icke.
Gustafs själ hade snart återfått sin jemvigt och hans drag det djupa, men lugna, anderika uttryck, som gjorde dem så egendomligt tjusande. Ingendera ville dock åter börja samtalet. De lade sig och somnade, Gustaf med den frid, som stilla och himmelsk kringsväfvar oss, då vi segrande genomgått en svår inre kamp.
