Sida:Högadals prostgård del I 1884.djvu/45

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

41

deraf hos andra. Genom ett gladt erkännande af felet försonades lätt hennes vrede; men ett tårögdt stillatigande förvärrade den alltid.

— Den, som kunde få bort Marias känslogriller, — sade hon ofta, — så att flickan vore sådan jag ville hafva henne. Men hvarje gång hon såg sin önskan misslyckas, rörde blodet sig i häftigt lopp.

— Att vid din ålder, i dina egna föräldrars hus, fråga hvad du skall göra, jo, det låter bra det! — utbrast modern vredgad. — En sådan fråga skulle aldrig salig Carolina gjort; ty den flickan nyttjade både ögon och tankar.

— Mamma lilla, jag är den skyldige, det är jag, som genom ett morgonbesök uppehållit Maria; men vi skola snart taga vår skada igen, ty jag skall hjelpa Maria med alla små morgonförrättningar, — afbröt Axel skämtande. — Allt skall gå både fort och väl, bara mamma tar sin vackra min på sig, — och vid dessa ord började han stöka och vända upp och ned på allting i skänken, och hade så nära gjort det på mamma sjelf, som med låtsadt hot, men i hjertat fullkomligt blidkad, försökte hämma hans berserkagång bland hennes glas och thékoppar.

Glad att se den älskade, men fruktade modern försonad, hade Maria fortsatt hennes afbrutna arbete.

— Tag saken kallt, Maria! — sade Axel, ensam vorden med systern. — Du känner ju, att mammas vrede är strax förbi, bara du är glad.

— Jag vet det och försöker också alltid att vara det; men i dag var det mig omöjligt.

— Men nu är du glad igen, är det icke så? — inföll Axel och galopperade häftigt genom salen med Maria.

Med en blossande pipa i munnen inträdde nu kyrkoherden med Gustaf, hvilken han uppfångat vid åstranden.

Fru Sylvén var åter i sin mest älskvärda sinnesstämning. Äfven på Maria föll mången kärlekens solstråle,