43
kämpat; Axel har lekt. Detta har haft olika verkan på utvecklingen af deras kanske äfven af naturen olika lynnen. Men du måste dock medge, Hedda, att Gustaf är något mer än vanligt.
— Nog är han ganska hygglig; men jag ser ingenting ovanligt hos honom, mer än hans allvarsamma, dystra lynne.
— Nå, än hans sonliga ömhet då? Mins du ej hvad Axel talat om den? Och om det än är afbetalandet af den största, den skönaste skuld, så är det dock ovanligt att se ett barn, i synnerhet en yngling, uppoffra allt af ren, uteslutande barnslig kärlek.
— Ja, ja, det är allt sant, — svarade fru Sylvén, och moderskärleken klappade högt i hennes bröst. — Hans mor måtte älska honom mycket. Men ser du Axel der borta? — tillade hon lifligt. — Herre Gud, så vacker han är!
— Och ser du Maria? — utbrast fadern hänryckt. — Måtte Gud förlåta mig, att jag tycker mig i henne se en engel innesluten i en klar ljussky! En flägt — en vindflägt, den lätta luftväfnaden skingras, upplöses, och engeln strålar i oskymtad klarhet i det stjernprydda fadershemmet, — fortfor fadern, och ett sorgblandadt leende spred sig öfver hans manliga drag.
— Så får du ej säga, min gubbe! — utbrast hans maka innerligt, och en tår föll på hans axel, mot hvilken hon nu lutade sig. — Maria är en engel, redan här en engel, — tillade hon, och i detta ögonblick kom hon i hela verlden icke i håg någon annan än Maria.
— Hur går det med dina lektioner i dag, Maria? — frågade fadern, som nu hörde klockan slå tio.
— Bra, hoppas jag, pappa lilla, svarade dottern och vände sig i det samma om för att aftaga frukostbordet. — Jag skall strax börja.
— För att dermed sluta för alltid, — tillade modern, — och det var på sitt sätt skada; ty det hade varit bra
