55
En förebrående blick från modern mötte Axels öga.
— En annan gång, min bror, eller kanske till och med i qväll, skall du som vanligt göra mig till Jan, men icke nu; ty jag tänker leka gosse en stund, — sade Lemner till kyrkoherden, icke låtsande höra Axels fråga. — Går det ej an, fru Sylvén lilla? tillade han, vändande sig till Hedda.
— Herr brukspatronen kan icke göra något, som ej går an, — svarade fru Sylvén öfvertygande; och med ett: — ödmjukaste tjenare! — som skulle gälla både som tacksägelse och afsked, var han i samma ögonblick hos det lilla missnöjda sällskapet.
Efter många fruktlösa försök var vår kolossale Adonis ändtligen uppe i hövagnen.
— Jag lofvar honom åtminstone en dugtig kroppsrörelse, — sade Axel leende till Gustaf, och fattade tömmarne. En klatsch, och hästarne ilade i frustande traf fram på den icke så släta gärdesvägen.
— Håll mig i hand, mamsell Maria; ty här är jag åtminstone säkert stöd, — sade brukspatronen och fattade Marias hand. — Ack, om jag vågade säga mig vara det lika säkert genom hela lifvet! — tillade han med ömhet.
— Jag är så van att i hövagnar stöda mig sjelf eller rättare vid höstegen, att jag icke behöfver ett annat stöd, — svarade Maria och ville draga sin hand till baka.
— Nej, nej, jag lemnar icke den söta handen förr än faran är förbi.
Brukspatronen stod nu midt i hövagnen i en löjlig, men, som han påstod, säker ställning, för att hålla jemvigten, hvarvid den ena handen hårdt omfattade höstegen, och den andra höll Maria, hvilken stod framför honom.
— Aj! — utropade Lemner och släppte Marias hand för att taga fäste midt emot den andra. — Mamsell Maria behöfver ju ej här mitt stöd? — tillade han, sedan han, som han tyckte, kommit på fast fot.
