— Hvad vill det säga, herr Axel? — frågade brukspatronen.
— Det vill säga, att kransarne skola uppvisas på en gång, och då få vi se, hvem som blir den lyckligaste af herrarne. Kanske tänka herrarne på samma sak?
— Nej, det är alldeles omöjligt, — svarade brukspatronen, ty min tanke är tagen ur mitt hjerta.
— Nå, men om Gustafs äfven vore det?
— Så kan den omöjligt vara den samma; ty rimlighet måste hvarje tanke ega. Åt hvilken af oss önskar mamsell Maria lyckan? — fortfor Lemner, vänd till Maria.
— Jag önskar den åt er begge, efter hvars och ens olika begrepp derom.
— Ja, bra olika måtte verkligen herr Werthers och mina begrepp vara om det, som vi anse som vårt lifs lycka, — genmälte brukspatronen och förde den röda silkesnäsduken öfver den svettiga pannan.
— Nu är min krans färdig, — inföll han några ögonblick derefter segrande.
— Äfven min, — genmälte Gustaf.
— Då visa vi dem, — sade brukspatronen och öppnade Marias hand, och ur den nedföllo fyra små särskilda länkar.
— Omöjligt, rakt omöjligt! — uttrast Axel förnöjd. Men låt oss nu se Gustafs.
Gustaf öppnade bäfvande Marias hand, och se, en hel grönskande krans sammanhöll de begges händer.
— Ljufva bedragare! — utropade Gustaf och höjde kransen, hvilken i samma ögonblick öppnade sig, bortförd af en vindflägt.
— Fasthåll din lycka, Gustaf! — sade Axel, då han såg vännens öga sorgligt följa hennes flyende sinnebild med en blick, liksom om en profetisk anda genombäfvat hans hjerta.
