Sida:Högadals prostgård del I 1884.djvu/73

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

69

han genomträngt tankarnes djup, och hade liksom trognare intryckt den föresatsen i sin själ att till det yttre bekämpa sin böjelse för Maria. Men skulle hon tillhöra brukspatronen? … Här stannade hans tankegång; men hans hjerta, hans pulsar gjorde det icke.

Vår hederlige Lemner, hvilken, oupphörligen förskjuten från den ena till den andra, med mer än vanlig trohet och smärta burit enklingssorgen, ropade nu pionröd och nästan andlös på Gustaf.

Gustaf framkom.

— Det är icke roligt att vara enkling. Herrn må nu försöka — framstånkade brukspatronen.

— Åh, när man varit det tills man hunnit öfver lifvets solstånd, så borde man vara temligen van — genmälde Gustaf med ovanlig bitterhet.

— Välkommen till oss att hvila ut litet efter den möda brukspatronen haft att roa ungdomen! — utropade fru Sylvén uppstigande, då hon såg Lemner komma mot gungbrädet, och erbjöd honom artigt sin plats.

Ett brutet »ödmjukaste tjenare!» framblåstes nu ur den flämtande volymen.

— Ack, det är rigtigt synd, att brukspatronen så har ansträngt sig! — suckade fru Sylvén.

— Den, som ger sig i leken får leken tåla — invände fru Ringman, glad att på detta sätt, som hon tyckte, gifva brukspatronen en dugtig smäll för det att han aldrig bjudit henne på sina kalas.

— Sitt för all del, var så god och sitt! — upprepade värdinnan åter beställsamt.

Brukspatronen följde den förnyade uppmaningen, och det mjuka brädet svigtade nästan ned till marken, i det fruarne instämde i förskräckelsens korus.

— Nu vill jag tro, att alla i leken äro nöjda, — inföll majorskan, åter lugnad, i det hon med ett eget leende såg Maria och Gustaf vara ett par.