Sida:Högadals prostgård del I 1884.djvu/79

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

75

som det allseende ögat icke skulle blickat in i dess fördolda djup redan innan hon sjelf visste, hvem hon gömde der inne.

Nu blef Axel orolig. Han begick mot sin vilja ett helgerån — och hade han kunnat, hade han smugit sig ut ur rummet. Men detta var icke möjligt. Han skyndade derför fram till den ljufva bedjerskan, böjde sig ned öfver hennes hufvudgärd och tryckte en varm broderskyss på hennes panna.

— Axel! — utropade hon nästan förskräckt och gömde vid den käre broderns hjerta sina tårar.

— I denna omfamning innesluter jag också Gustafs! — utbrast Axel på en gång skälmskt och innerligt.

— Så, du skämtar, Axel!

— Nå, om icke omfamning — på denna ambrosia vågar han väl ännu icke tänka — men hans helsningar åtminstone.

— När råkade du Gustaf?

— Han har redan i dag varit här.

Varit — eftersade Maria och uppslog frågande sitt öga.

— Och är här ännu, Maria lilla. — Jag tycker, att du borde känna dig liksom omsvävad af hans själs poetiskt glödande doft, och du …

— Axel, du har hört …

Och Marias hufvud sjönk åter ned mot broderns bröst.

— Ja, jag har hört din bön! Men frukta ingenting, de förtroenden du gaf himlen hvila lika säkert i din brors hjerta!

— Men var nm icke längre så der högtidlig och sentimental, utan se med det barnsliga leende, som klär dig så väl, ned på det lilla altare, der hvar och en af oss nedlagt ett litet kärlekens offer. — Och i samma ögonblick sköt Axel fram ett blomstersmyckadt bord.