Hoppa till innehållet

Sida:Högadals prostgård del I 1884.djvu/81

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

77

— Men skynda dig nu! Med klädseln är det på morgonen icke så noga — det får bli bättre till middagen på Lundafors.

Hvad det är ljuft att kläda sig med Marias förhoppningar för dagen! Hvad det går fort och lätt! Och ändå, man tycker, att man aldrig klädt sig så långsamt. Huru annorlunda, då en lång, glädjetom dag ligger framför oss! Då är det svåra invigandet till hans många långa timmar sorgligt som påtagandet af en sorgdrägt.

Maria var uppstigen; men huru mycket hon äu längtade att blifva klädd, så skulle säkert toiletten ändå gått långsammare, om icke Axel genom det öppna fönstret ropat, och tillagt, att föräldrar och kaffe väntade på henne.

Axel följde Maria till trädgården, der kaffebordet var dukadt.

Vid ingången till en liten täck lindberså sjönk Maria i den ömma fadersfamnen.

— Gud välsigne dig, mitt goda, älskade barn! — voro de enda ord, som bröto sig ur det öfverfulla fadershjertat.

— Min söta, snälla adertonåriga flicka! — utbrast modern och lemnade kaffebordet för att sluta den kära dottern till sitt hjerta, — Gud låte dig med helsa och glädje få upplefva många, månee glada, sorgfria år, — tillade hon snyftande, — och aldrig flytta så långt ifrån oss, att vi icke kunna få omfamna dig alla dina födelsedagar!

Långt in i löfsalens dunkel stod en hög gestalt. Han gick mot Maria och fattade tigande hennes hand, den han ömt tryckte.

Nu kringbjöds kaffe, och Maria tackade sina föräldrar för de vackra, kära skänkerna. Fadern log vänligt, och modern frågade, om hon tyckte om broschen, och om hon sett, att den var betydligt större än Almas.

Maria ville tacka Gustaf; men det var henne icke möjligt. — Hvad skulle han väl tänka om mig? — suckade