Sida:Högadals prostgård del I 1884.djvu/83

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

79

rade Maria med oskuldsfull värme. — O, måtte jag aldrig med Anna i Pappenheimarne klaga: »jag drömde ljuft, men vaknat har!» — tillade hon vemodigt.

Gustaf stod orörlig. Maria hade uttalat sitt hjertas innerligaste tankar.

— Tror du, att hjertat under tystnaden kan klappa varmt och troget? — frågade Gustaf med sväfvande röst utan att uppslå ögat.

En hel morgonrodnad glödde på Marias kind; men Axels ankomst befriade henne från ett hörbart svar på Gustafs fråga.

Maria skulle nu gå in för att ur mammas svarta sidenklädning urtaga några flottiga minnen från kronbrölloppet pingstdagen. Kaffesump, gråpapper och heta lod användes, och inom några ögonblick var klädningen åter fläckfri och klar som den blick, hvarmed fru Sylvén besåg sin kalasdrägt.

Vår unga trio var redan utom gårdsgrinden, då ett: »Vänta, jag följer med er!» drog som ett störande missljud genom dess ljufva enklang.

— Går mamma med? — frågade Maria förvånad.

— Högtiden till prydnad, ser du, syster lilla! — svarade Axel, ehuru icke mindre öfverraskad; ty fru Sylvén hatade, näst tunna väfvar och näsvisa pigor, ingenting så mycket som promenader.

— Jag vet ingenting värre och dummare än att gå, när man icke bar något att gå efter, — sade hon alltid. En klar dag fröjdade henne; ty det öfverensstämde med hennes glada och friska lynne; men denna ljufva, outsägliga längtan att dricka af naturens härliga lifskälla, den kände ej fru Sylvén. Hyddan blef henne aldrig för trång, aldrig för mörk, hvarken i den jublande morgonstunden eller i det suckande aftondunklet. Kyrkoherden, som med en ynglings glädje njöt af den grönskande naturen, af solen, af blommorna, ville så gerna dela denna fröjd med sin Hedda; men derom bad han förgäfves.