Sjunde kapitlet.
Min första profetia är besannad! — utbrast Axel storskrattande, då han längst borta uti den raka allén såg en grönskande hvalfbåge eller så kallad äreport. — Så artigt! — sade fru Sylvén och lutade hufvudet långt utom vagnen.
— Maria, se då du också en gång fram, så får du se en Bacchus i blomsterram, — utropade åter Axel, då de voro nära det präktiga Lundafors.
Maria böjde sig ovilkorligt fram för att beskåda Axels upptäckt, och utbrast i det häftigaste skratt, då hon från den höga trappan såg brukspatronen genom äreporten, i hvilken han på det lilla afståndet syntes alldeles infattad.
— Jag förbehåller mig, att det är sista gången du skrattar i dag, Maria! — utbrast modern i vredesmod.
— Det var en hård dom, söta Hedda, och ett återkallande af dina trägna förmaningar, — sade kyrkoherden leende, just då ett skallande: »ödmjukaste tjenare!» jublade våra vänner till mötes.
— Maria, kom i håg mina ord! — förmanade åter mamma med sträng röst, hvilken likväl hastigt byttes i det ljufvaste — ödmjukaste tjenarinna!
